Avatar – filmrecension

Förlåt för att jag är nördig och bloggar på julafton. Har faktiskt inget bättre för mig. Jag har redan lekt lite med mina presenter, jag har tagit några foton med min nya fina systemkamera, jag har redan åkt ett par hundratals varv med pulka. 

Men i alla fall, jag måste ju göra en recension på den omtalade filmen jag såg i måndags! Avatar, heter den. Och nu är jag förmodligen ännu mer nördig när jag säger att jag tycker om den. 

Avatar handlar om rullstolsbundne Jake Sully som får åka med till den farliga, vackra, outgrundliga planeten Pandora. Han ska försöka lära känna urinvånarna för att sedan få dom att flytta från sitt stora magiska träd, för under trädet finns nämligen en mycketmycketmycket dyr och fin sorts sten som dom elaka robot-cheferna vill åt. Men under projektets gång lär han känna befolkningen och inser att dom inte kan flytta så där, dom har en helt egen, vacker och mystisk naturstil. För på Pandora bor det vackert blåa, tremeterslånga naturfolket Na’Vi, och genom en teknisk och spännande maskin kan Jake ”förvandla” sig själv till en sådan tremetershög varelse. Han lägger sig i en solariumliknande kapsel och vips vaknar Jake i Pandoras djungel med ilblå svans och vackra ögon. Han vaknar liksom upp i en Na’Vi-kropp, som utan honom bara är en tom Na’Vi-kropp. Och det är just den där tomma Na’Vi-kroppen som är hans Avatar. Det är på så sätt han bekantar sig med Na’Vi. 

Jake lär känna den mystiska men vackra Neytiri, en Na’Vi som senare blir hans lärare i både Na’Vi-språk, djungelkunskap och Eywa-stammen-kunskap. Na’Vi är ju ett naturfolk med egna benämningar på allt i hela djungeln, alla har långa flätor med pärlor i, det är indianmålningar på deras vackert blåa hud och det är stora magiska träd med röster i. En helt ny värld hel enkelt. Lite Pochahontasstämning. Det är vackert. 

Men. Till slut förstår dom elaka robot-cheferna att Jake inte längre är på deras sida och bestämmer sig för att riva Na’Vis stora vackra boningsträd trots att det fortfarande är deras magiska hem. Panik, kaos och kalabalik bryter ut och nu kommer det slutgiltiga, övertydliga och överdrivet våldsamma terrorkriget mellan den fria naturen och den hårda kalla tekniken. 

Filmen är gjord i sofistikerad och inte så jobbig 3D, och animationen var galet hysteriskt bra. Jag tror att anledningen till varför jag tycker om den här filmen var dom fantastiskt spektakulära färgerna. Själva historien var lite rörig och klichéartad, naturen-mot-robotarna-stilen, men alltså animationen. När dom gick in i skogen, in i djungeln där alla träden var självlysande och där djuren med fransar flög runt eller vattenfallet!, och där träden böjde sig i gryningen. Det var som en stor, lekfull fruktsallad med alla sorters sprakande färger i, och man får nästan kramp för att man inte vet om man ska äta den, bada i den, ta kort på den eller döda den. Nästan lite för mycket. Men det gillar jag. Jag tycker också mycket om filmer som handlar om andra världar, andra spännande planeter och mystiska väsen. Speciellt när det är så kolossalt vackert. Man vältrar sig i fagra kulörer. 

Men som sagt – historien levde kanske inte upp till själva tvåmiljarders-arbetet, men jag tycker att själva snyggheten i sig är värd ett stort plus. Det är en sådan här film som man kan se många gånger och upptäcka nya saker varje gång, det är en sådan film som får en att vilja bli en Na’Vi eller i alla fall flytta till Pandoras vackra djungler och det är exakt en sådan här film som man skulle kunna äta frukost till varje morgon. Men kanske bara det, inget mer.